När du borde veta bättre...
 
 

 

Start

 

     

 

 
 

Skydive

 
   

Bilder & Filmer

 
       
 

Koko-sidan

 
       
 

Robinson

 
   

Deja-vu

 
   

Avsnitts kommentar

 
      Vem är vem?  
      Sista avsnittet...  
   

Bilder

 
         
 

Robinson 2003

 
     

 

 
 

Aktuellt

 
    Föreläsningar  
    Håll truten  
    Skola & Ungdom  
    Stål & Träd  
     

 

 
 

Länkar

 
 

Gästbok

 
 

Kontakt

 
 
 
 

EXPEDITION ROBINSON 2002
Avsnitt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, Sista avsnittet...

 

SISTA AVSNITTET

  

De långa skuggorna dansade hemlighetsfullt i det

levande skenet från lampan som Arven tidigare tänt.

 

Håren i hobens fötter pärlade av droppar från vadandet i det grunda vattnet ut till ön.  Han hade klarnat till på sin vandring i den skrämmande omgivningen och närmade sig försiktigt den upplysta hyddan.

Med handen runt den greppvänliga dolken öppnade han dörren.

Frodo konstaterade med ett listigt leende att Alvprinsessan var ensam och att hon hade erövrat kartan till Saurons näste.

En strimma av hopp tändes i den ringhungrande Hobsalabons tankar,

än kunde Ringen bli hans.

Arven, som inte för en sekund släppte på sin vaksamhet, lyssnade avmätt på Frodos berättelser om vad som hänt efter att hon lämnat sällskapet.

Hennes oro för de andra fick henne att bestämma sig, tillsammans skulle de nästa dag bege sig mot Barad-Dur.

Under natten väcktes Arven av viskandet som kom med mörkrets kylslagna dimma

– min älssskling…kom till mig min sssskatt…snörvel…

Hon somnade inte igen.

 

När halva dagen gått nådde de sitt mål, och det Svarta Tornet stod mäktigt och skräckinjagande framför dem.

 

– Där e´dom, tjöt Frodo och sprang girigt iväg mot det ena brofästet.

Han hade sett siluetterna från ringbärarna uppe på den ranka bron.

De tre höga stenstaplarna som ledde upp till bron, var gjorda av uthuggna fyrkantiga block från gruvorna i Morgul.

Vad han inte visste, var att bara en av dem var hållbar, Saurons fällor väntade tålmodigt på den djärve.

Arven hade kunnat tyda svartiskan på kartan, så hon visste!

Det svarta regnets ihärdiga strilande plågade Frodo i sitt val, alla såg lika svårbestigna ut.

Han tog den tredje stapeln, den längst till höger!

Flera gånger vacklade den till synes stabila konstruktionen när Frodo med stor möda tog sig uppåt.

Hobens farliga klättertur slutade när den översta stenen gav vika och hela stapeln föll samman över honom.

Arven hörde hans skrik när raset kom:

Dergim (hobers gud)! Varför jag?

Arven följde känslokallt den trånande storfotingen när han slog hårt i marken och försvann under en hög av stenblock.

Där låg han, krossad av sitt eget svek…..

 

De tre följeslagarna sprang på den långa vindlande stenbron mellan Svarta Tornet och Domedagsberget, när plötsligt balrogen stannade tvärt. Han vände sig om, och först nu kunde Gandalf och Aragorn se demonens verkliga ansikte.

– Sauron…flämtade Gandalf.

– Khhrithirgh Bthia!!!…Vrålade härskaren av mörker.

Den väldige balrogen började stampa hårt i bron i ett försök att få de andra att tappa balansen på det smala stenpartiet.

Aragorn överrumplades av de väldiga skakningarna och den tappre Nordmannen föll mot avgrunden.

Gandalf höjde sin trollstav och skrek:

– Vid Udun´s låga! Ditt mörka svek ska inte lyckas.

Arven som nu lyckats ta sig ända fram, var bara ett par meter från Gandalf då han plötsligt tappade fotfästet och föll.

De knotiga fingrarna kramade hårt det kraftigt skakande murkrönet när hans förtvivlade ögon mötte Arvens stridbara blick.

 – Fly din dåre, flyyyyy…….,var det sista hon hörde Gandalf säga när han inte längre orkade hålla sig fast, utan fäktande tumlade ner mot lågorna.

 

Alvkvinnan stod helt oberörd och fast när balrogen med alla medel försökte få henne att falla. Den gamla stenbron som orcherna för länge sedan byggt, rämnade till sist av den omilda behandlingen och en stor bit lossnade precis under balrogens fötter.

Med ett skrämt grymtande hoppade demonen upp och fick med klorna tag i brokanten. Arven rusade segerviss fram med svärdet i högsta hugg, när hon oväntat slogs ner och benen drogs undan.

Bakifrån hade Saurons tjänare smugit sig fram, och välkända ansikten skymtade mellan de ben och armar som fjättrade henne till marken.

Den Svarta Ryttaren, Uruk-hai´n, Ödletunga, Gandalf och Aragorn,

alla hade de blivit Saurons trogna tjänare allt eftersom Ringen slukat deras själar.

Kämpandes för sitt liv, kunde alvkvinnan inte göra annat än att bli tvingad ner på altaret som de fem ringvålnaderna burit fram henne till.

….dum-dum-dum-dum…lät det från långt ner i underjorden.

Balrogen reste sig i sin fulla längd och domderade ut en högljudd order på obegriplig svartiska.

De Fem höjde sina dolkar mot skyn, och samtidigt lät de huggen komma. Dödligt sårad av knivarna som trängt långt in i ryggen såg Arven balrogen höja ringen mot skyn.

– KHHRITHIRGH  BTHIA !!

Balrogen förde Ringen mot sitt finger, trummorna hade tystnat och marken vibrerade.

Alvkvinnan såg föreningen mellan ringen och dess härskare, sen gav den starka prinsessan upp. Med en djup suck släppte hon ut den sista luften och det eviga mörkret slöt sig kring henne.

 

I Midgård sköljde Saurons svarta sol fram,

och över land o rike syntes ljuset aldrig mer.

 

Då var svekens och pakternas festival över och en segrare korades.

Antoni, vinnaren  av vinnare!

Ska man gå efter tävlingsinsats är det inget snack.

Då vann rätt person.

Lägger man måttstocken på annan plats, så skulle Mirre ha vunnit.

Cool tjej.

 

Jaha du Leif!

Där fick du så hatten passade!

”Udan lim” (skånska), gick det inte så bra i, stapla klossar så högt man kan, tävlingen.

Tack och lov så vann Mirre över den tillyxade gnällspiken.

Du kunde som förväntat inte ta förlusten som en stor pojke, utan du valde denna gång att ge Gud skulden?!?

Och du försökte på alvar få hjältestatus genom din kommentar, om att du skulle klara en förlust bättre än Mirre, därför valde Gud dig.

Du gick med flaggan i topp, sa du. Skojare där!

Flaggstången revs upp med fundamentet i förra avsnittet, när det visade sig att du seglade under Panamaflagg.

När vi ändå pratar om flaggor!

HALLÅ……hallå…hallå…hallå..

Var e´ alla svenska militärer och flaggpatrioter.

Bespottade man inte tidigare folk som vanvördade sin flagga?

 

Tävlingen som Patric och Antoni hade om den sista finalplatsen var tuff.

Lokaliteten fick mig att minnas ett av mitt livs största trauman, kanoten!

På samma plats ett år senare utkämpade sig en duell av modellen hårdare. De två till synes utmattade polarna kom i mål med Antoni som segrare. Igen!

Antoni från Polen, var kommer han ifrån?

Är han från nord- eller sydpolen?

En stor kämpe, men en mycket svår person att verbalt förstå.

Mellan de många ”liksom” o ”alltså” kom oftast en förvirrad härva av ord som sällan hade ett relevant sammanhang.

Bara ta som exempel kommentaren på stocken, 5 minuter in i tävlingen:

– Har vi börjat än?…!!??

 

Man undrar verkligen vad SVT tänkte på när man svarade ja på Antonis fråga om det var tillåtet att skaka på stocken. 

Helt plötsligt gjorde man om en uthållighetstävling till… ja jag vet inte vad. 

Det hade nog ingen betydelse för slutresultatet och han föll till sist på eget grepp.

Men… varför??

För att man luktar bättre tv, såklart!!

Men så blev det inte.

Luftar man däcken på de tävlandes rullstolar i handikappmaraton bara för att det blir roligare?

Nä!

Det gör man inte det heller, man håller sig till reglerna!

 

Mirre tycker jag faktiskt skulle ha vunnit.

En pigg o glad tjej, med ett jävlaranamma som måste vara få förunnat.

Jämför sedan en solbränd ljuslockad Mirre, med en fortfarande blek och Halvan-liknande Antoni, så är saken klar.

Men Mirre då! Till och med du själv måste ha reagerat på dina otaliga upprepningar av ordet ”alltså”.

Sådana olater kan driva en lyssnare till vansinne.

I mitt fall, så var jag redan komplett galen.

Men GRATTIS till en god insats.

 

Konkursen var nära förestående, och på Robinson AB:s bolagsstämma rådde inga muntra miner.

Ett krismöte hade sammankallats tidigare i veckan mellan finansinspektionen, Vd:n, revisorn,  och den intresserade bolagsuppköparen Mariana.

Den numera tvångsintagne mäklarens skumraskaffärer hade skadat företagets anseende mycket och förlusterna var enorma.

Revisor Antonis redovisning av bolagets ekonomiska situation blev en omskakande upplevelse för Patric, vd:n.

Efter en kort stund tackade inspektör Erold för sig, hans jobb var avslutat för denna gång.

Revisorn fortsatte att skaka om åhörarna med nya redogörelser på stämman och Vd:n´s avgång krävdes med omedelbar verkan.

Med gråten i halsen sa han, - Jag trodde jag skulle fixa detta.

Insatt i den katastrofala situation firman befann sig i, tackade Mariana till sist nej till att köpa det drabbade företaget.

– Jag ger det max ett år till, sen är det slut. Hennes dom var rapp och hård, men sann.

Aktieägarna hade inget val, annat än att välja den sluga revisorn till ny Vd eftersom han var den enda som var ekonomiskt kunnig i företaget.

Nöjd med utvecklingen tog Antoni bolagspärmen i sin hand, höjde den mot taket och avslutade tacktalet med att säga:

- Det här är guldfiskens berättelse!

Än idag undrar lyssnaren vad han menade.

 

På den lokala puben i Vasa var det fullt med lyssnare när Karri o Jummi satt som vanligt och vilade ut efter helgen. Det var ju hockeydags och Sverige mötte Finland i Sweden Hockeygames.

Ur det för dagen nyinköpta högtalarsystemet hörs kommentatorns jubel efter straffmålet på Sverige:

….- mellan Suomi o Ruotsi står te nu  kaksi - yksi. Hyvää hyvää!…

 

# Tu Jummi, såk tu saatana Råppinsån ikår?

– Ja vitto! Polskipojken, han plev etta han.

 

# Den där Leifi, han e en sjyrkans man. Han tror på kuud!

– Ja vitto! En sån konstig saak.

 

# Tu! Ja lääste att nån hade fått en prevpomp!?

– Ja vitto! Te va kansje ett sånt däringa ”plackmejl”.

 

– Men tuu, jag har fått veta att Anna Stenlund poor i satana Vasa!!

# Jumalauta, te har jag veetat länge!

– Vitto!!!

# Vitto!….perrrkele…voine voine, ta uut kniven….!!!

 

Som vanligt slutade deras månadslånga sejourer med ovänskap, och den goda stämningen på puben avbröts då de två festprissarna drabbade samman. Först på plats att bryta in, var det glada ansiktet de senast såg i snöplogen. Men denna gång hade han polisens uniform på sig.

Det var dock ingen tvekan om att de snart skulle mötas igen.

De hade redan bokat resa till Australien, samma land som Camp Molloy spelas in i.

Så vi har nog inte hört det sista från Karri o Jummi.

 

EPILOG

 

Då var Sagan om Ringen all.

Det var med sorg i hjärtat jag avslutade storyn med Lillefot och Landet för Längesedan, och ännu tyngre känns det nu när mörkret regerar i Mordor och skrivandet nått sitt slut.

 

Jag utgår ifrån att alla har förstått att mina elakheter och syrliga kommentarer är grundade på den platta bild media förmedlar, och att alla likheter är helt tillfälliga och helt utan avsikt att skada eller förtala.

För vi framställs ju ibland fel av produktionen….

 

Det sägs att det blir en sista omgång nästa år, så det är bara att greppa pennan och ansöka nu.

För vem vet? Du blir kanske en av de hungriga.

Tror fan att jag ska söka själv!

 

Till årets deltagare.

Tack för inspirationen, när och om vi ses får jag väl ducka.

Mirre! Vilken förebild. Jag led med dig.

Kämpen Antoni, GRATTIS! Skulle en kille vinna så var det du!!

 

Lycka till med era fortsatta äventyr i offentligheten och glöm inte, att det blir aldrig som det en gång var.

Ha det så kul, det hade jag.

 

Till de stackare som orkat läsa mina hjärnblödningar.

 

Ni borde vetat bättre!

 

Puss o kram på alla hjärtans dag.

 

Tommy

 

 

 

 

 

 

 

Avsnitt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, Sista avsnittet...

Foto SVT


 

 

tommyjensen58@hotmail.com