När du borde veta bättre...
 
 

 

Start

 

     

 

 
 

Skydive

 
   

Bilder & Filmer

 
       
 

Robinson

 
   

Deja-vu

 
   

Avsnitts kommentar

 
   

Bilder

 
         
 

Robinson 2003

 
     

 

 
 

Aktuellt

 
    Föreläsningar  
    Håll truten  
    Skola & Ungdom  
    Stål & Trä  
     

 

 
 

Länkar

 
 

Gästbok

 
 

Kontakt

 
 
 
 

-HÅLL TRUTEN !!!

Orden studsade hårt mot mina trumhinnor och jag trodde inte mina öron.
Hennes svarta ilskna ögon stirrade på mig.
Vart tog min lilla flicka vägen? Hon, jag trodde jag kände!

Känns situationen bekant? Alla föräldrar har fått skörda sina barns frigörelse från övermakten på olika sätt.

Ja, jag säger övermakten för just den syn har de flesta tonåringar på sina föräldrar, och det är inte så märkligt om man ser hur verkligheten ser ut

för våra barn.
Tidigt i ålder tvingas vi att lära våra barn att klara sig utan oss, men de har bara skyldigheter o inga rättigheter, revolten måste komma!

Barnen är vår viktigaste tillgång och därför tar vi hand om dem på bästa sätt.
Eller ?!
Ser man på hur ungdomarna av idag har det, blir man mörkrädd. De har hamnat i en värld av måsten och taburegler och har naturligtvis ingen förståelse för sin egen situation.
Vi tvingar dem att vara vuxna i en ålder som för deras del borde vara fylld av glädje och relativ bekymmerslöshet, men kraven är stora och tunga och kontakten med föräldrarna slutar ofta i ett totalt kaos. Glappet är enormt.
Samhället har under en lång period tvingat barnen längre och längre från föräldrarna. Nu pratar vi inte ens längre ”samma” språk.
Gränsen är nådd !

Våra barn mår dåligt och det är vår skyldighet att agera.
Vi måste få dem att förstå hur svårt det är att växa upp idag, varför vi är så rädda om dem och varför det är viktigt att vi pratar med varandra.
Vi läser dagligen i tidningarna om den värld som fostrar våra barn.

Verkligheten som möter tonåringar av idag styrs av attityd, övervåld och

sexuell förnedring.
Föräldrar skakar gärna uppgivet på huvudet åt sina barns beteenden, och blundar oftast för den enklaste men samtidigt svåraste av lösningar, förståelse!
Känner VI varandra?
Troligen ganska dåligt, eftersom de flesta konflikter bygger på missförstånd och språkförbistringar. Det är ju aldrig vad som görs och sägs som är viktigt, utan frågan är ju VARFÖR ?


Som vuxen har man svårt att greppa den samhällsbild vi tvingats in i, hur vanskligt är det då inte för våra barn? Enda åtgärd som är vettig, är att prata med dem och få dem att förstå hur viktiga de är, och att familjen är kärnan till tryggheten.

Jag heter Tommy Jensen, och var med som deltagare i Expedition Robinson år 2001.
Med anledning av detta fick jag förfrågan om att komma till en skola i Osby och hålla ett föredrag för 150 gymnasieelever, 16-19 år. Vad pratar man då om?
Expedition Robinson och fallskärmshoppning, naturligtvis! Men den röda tråden var föräldrarelationer och om hur verkligheten egentligen ser ut för unga av idag.

Det går inte längre o lura våra barn att riddaren kommer på den vita springaren och att livet är rosenrött. Så ser livet av idag inte ut för våra små.
Man blir som tonåring idag matad med helt fel signaler uppbyggda av det ohämmade informationsflöde som kastas deras väg.
Filmvåldet är naturligtvis passé att ta upp, men i filmens värld har det tagits en katastrofal vändning med narkotikan. Det rullas jointar och röks på i ALLA filmer av idag. Framförallt är detta fenomen något som visas i ungdomsfilmer !?

Vi har tex. dokusåpan Big Brother, där man på bästa sändningstid låter deltagarna visa upp sig och sina färdigheter i att bete sig skamlöst.

Behövs väl knappast sägas att sprit och sex är huvudingredienserna!
Exemplena är många, och de som tar åt sig på fel sätt är ännu fler.
Var landar våra barn när ord som empati och kärlek bytts ut av ord som likgiltighet och analsex? Ytterligheterna avlöser varandra och kvar står en förvirrad ung människa utan stöd och råd.

Vad kan då jag tillföra? I egenskap av offentlig person (”såpakändis”) har jag blivit bemött på ett synnerligen positivt sätt bland ungdomar. Jag har en dotter på 14 år som är uppe i sin egen frigörelse, och detta är naturligtvis en av de referenser jag har då jag talar till dem. Det är lättare för mig att nå fram som vanlig människa och känd från tv, än det är för skolade personer som pratar erfarenheter ur böcker och inte ur sitt eget liv.

Det är trist att krossa barns illusioner, men adekvat information är det enda skydd vi kan ge dem.


De föredrag jag har haft har gett mig en inblick i den kaotiska situation som råder, med blandade känslor.
Den trista upplevelsen var insikten i den tydligt, allmänt dåliga bild ungdomarna har på sina föräldrar och sin egen existens.
Positivt var dock den reaktion jag fick på min egen insats i form av extremt god kontakt med lyssnarna och mycket positiva utvärderingar utförda av skolorna.

Det som tagit mig hårt och gjort mitt intresse brinnande, är den mängd personliga kommentarer som eleverna skriftligen gett mig. Några öppnar sina sinnen och låter ångesten över sin livssituation vältra ut på pappret.
Jag har också fått anonyma brev från elever som anser sig kunna lätta sitt

hjärta angående sin familjära problemsits, och använder mig som kanal och katalysator.
Vi har uppenbart tappat kontakten och kontrollen över våra barn och jag kan inte stillasittande se på hur vi åderlåter hela vår framtid.

Det är längesedan vi i tidningarna läste om hur ”Ohlssons katt” räddades.

Idag handlar löpsedlar om hur barn dödar barn, hur barn dödar vuxna, ungdomsprostitution, drogproblem, självmord i ung ålder osv.
Fy fan för att vara ung idag! Men det är minsann heller inte så lätt att vara förälder.

Just dessa ting tar jag fram och belyser på ett sätt de kan ta till sig. Det går inte och mörka för våra barn längre, vi måste få dem att se ting ur sitt rätta perspektiv.
De medel jag använder är ganska enkla. Sanningen, som jag ser den, och ett klokt tänkande!
Jag har ingen akademisk utbildning inom området. Men till min fördel har jag ett oerhört rikt liv bakom mig, och jag har en väldigt öppen och god relation till min dotter. Det som skrämmer mig lite är, att trots att jag pratar väldigt mycket med henne om allt, så har vi ändå problem!

Hur är det då i familjer där man inte har någon dialog alls?

Det jag erbjuder är en resa i mina sanningars tecken, med ganska tunga ämnen som grund. Det hela vävs in i anekdoter från Expedition Robinson och från mina erfarenheter som fallskärmshoppare genom 10 år.

Jag avlöser mina ord om attityder, sex, droger, och död med filmsnuttar från Robinson och hoppning för att lätta upp.

 

Vad vill jag uppnå?

Fred på jorden kanske, eller så får man nöja sig med att fokusera !

Det jag försöker, är att lägga grunden till den brygga som borde finnas mellan ALLA barn och föräldrar.

Så frön i deras medvetande om hur viktigt det är att visa sina nära att man tycker om varandra.

Jag ger också min bild av den verklighet som ligger framför dem.

 

Allt detta inramas i stearinljus och svag rökelsedoft, häftiga scener från fallskärmsvälden och gråtande möten i Robinson, tunga monologer och

berättelser ur mitt liv.

Kort sagt en upplevelse som får de flesta att gå hem med minst EN tanke att fundera över.

 

Den målgrupp jag vänder mig till är främst nior och gymnasieklasser, då det är i den ålderskategorin jag upplever behovet som störst. Plus att de då har nått den mentala mognad som krävs för att man ska kunna ta till sig många av de bitar

jag tar upp.

 

Ett önsketänkande är att man i förlängningen kunde göra samma sak med, eller tillsammans med föräldrarna eftersom de är en stor del av situationen.

Men det är kanske och gapa lite väl stort.

Vi får se!

 

 

Tommy

 >>TOP

                                                                 

 
 

tommyjensen58@hotmail.com